Alkoholist? Javisst!

Jo men så är det faktiskt. Och idag är det sex månader sedan jag drack en öl för - förhoppningsvis - sista gången. Sjukt. Galet! Att man kan må så bra av att välja bort någonting man alltid trott var det som höll en vid liv.

Främst handlar det om ärlighet och ansvar, tror jag. Att våga vara Jag, framför allt inför mig själv, och ta ansvar för den jag är. Det är där allt startar. Allt börjar och slutar med mig. Men allting däremellan har jag ingen kontroll över.

Flera gånger nu har jag känt mig bakfull efter en lång natts fest, trots att jag inte druckit en droppe. Illamående, dålig sömn, huvudvärk och i största allmänhet i dåligt skick. Att kroppen kan minnas och reagera automatiskt! Fast är det konstigt egentligen? Efter nära 20 år då den reagerat så efter varje festnatt. Det tar tid att rensa ut ur kropp som själ. Men idag är en bra dag, och det ska den fortsätta vara.

Nu blir det Psykjunta på Tyrolen för att fira!

Den ensammaste känslan

Något av det värsta jag vet är att vara sjuk, hemma och isolerad. Jag har inte helt kopplat varför förrän idag faktiskt, efter att ha legat influensasjuk i tre dagar.

Varför känner man sig alltid som Gollum när man är sjuk och första gången på flera dagar släpar sig till Coop för att maten börjar ta slut? Svettig, sur, krumryggad och bländad av dagsljuset vill jag bara hem och gömma mig i grottan igen. Känns som om man tillhör en annan värld plötsligt.

Men för mig väcks andra känslor, baserade på minnen av när jag kände mig på samma sätt, men för att jag var bakfull.

Hade det här varit för ett år sedan hade jag sprungit till bolaget och köpt en box vin "för att det är fredag och ett glas kan man ju dricka, det har jag ju förtjänat". Själv. Halva vinboxen borta dagen efter. Solen känns som en ondskefull mördare som är ute efter mig. Skammen tjocknar i bröstet och gör det svårt att få luft. Världen utanför är inte för mig då.

Jag vill aldrig ha den känslan igen. Aldrig aldrig mer. Det är den ensammaste känslan i hela världen.

Borde du inte..?

Att skriva är liksom vägen för mig. Den jag behöver följa, vara på, leva i helt omsluten av. Så är det, så har det alltid varit. Min första bok gjorde jag som 4-åring. Den handlade om min mamma och min syster och jag skrev och ritade den själv.

Så när Apan sitter på min högra axel och snackar skit, då tänker jag att jag borde skriva för då mår jag bättre. Och nu är det så med mig, att om någon påstår att jag borde eller måste någonting, då sätter bromsen i mitt huvud in och rebellen dyker upp. Det ska jag så fan heller.

Och det är väl bra, någontstans. För man måste aldrig saker. Det enda man måste är att välja och att dö. Men när det handlar om någonting jag faktiskt mår bra av, som att skriva, träna eller äta, då blir det så fel. Och så får jag ångest över att jag inte gör det där jag tycker att jag borde.

Och apan säger "Excellent" och för vackert ihop fingrarna i bästa Mr Burns-imitation.

Fallet

När jag tänker efter är saker egentligen rätt bra.
Frilansandet börjar rulla på på allvar, jag har dagisjobb och tidningsinhopp när det inte gör det, jag börjar ha ett rätt juste nätverk här i min nya stad, jag har ett förstahandskontrakt på en grym lägenhet och på lördag ska jag på grillfest.
Jag önskar att jag kunde njuta av det som vanliga människor. Att jag vågade njuta. Vågade se att det faktiskt är på riktigt och vågade tro att det inte kommer försvinna så fort jag börjar känna mig trygg.

Men så har ju livet funkat förut, så varför skulle jag lita på att det är bra den här gången? Bara alldeles nyligen sprack mitt förhållande när jag trodde att allt gick bra. "Min" tidning ringde och ångrade en hel storhelgs jobb för att han kollat fel i kalendern. Två intevjuer till jobb jag verkligen ville ha gav inte utdelning som jag såklart hoppats på. Har man kommit till intervju har man ändå kommit långt. Tänkte jag, och vågade hoppas. Och när killen man är kär i vill fira jul med ens familj och kollar om våra horoskop passar ihop, ja då tror man att det är lugnt, att nu kan jag nog lita på det här. Och så är det inte så. Sen försvinner mattan och golvet och jorden under fötterna och allt man trodde på var lögn.

Så var är tegelstenen i skallen den här gången? Frågan är bara hur länge jag får hållas. Bättre att den kommer förr än senare, fallet blir längre ifall det dröjer.

Kontroll

De senaste åren har mitt kontrollbehov växt över alla proportioner. Så pass att jag blev rädd för att dricka i perioder, rädd för kontrollförlusten det gav. Det som tidigare hade varit min enda utväg, mitt enda sätt att släppa lite på trycket.
Och kontrollen har alltid handlat om att jag blivit livrädd för att må dåligt, för att göra fel, välja fel, vara fel.
Jag måste plötsligt ha kontroll på allt. Sömn, mat, framtid, tankar, känslor. Rubbet. Och eftersom det är en omöjlighet så mådde jag bara sämre och sämre. Trots att just dåligt mående var exakt det jag trodde mig kunna motverka genom att ha kontroll över livet. Och så går det runt runt i en enda evig ondskefull cirkel.
Kraven tar död på mig. Jag har ständigt dåligt samvete för allt jag borde gjort, varit, valt. Istället. Aldrig är jag bra nog åt mig själv. Aldrig duger jag. Alltid strävar jag efter att vara perfekt.
Konstigt att jag har ångest?

När allt jag längtade efter bara var trygghet. En plats i livet där jag kunde känna mig trygg. Istället byggde jag en mur av rädsla. Med facit i hand kan jag säga att det hjälper inte.

Enda utvägen nu, när jag inte kan dricka, är att släppa på kontrollen ändå. Fastän jag blir livrädd av bara tanken. Att lätta på pressen på mig själv.

Men det börjar ljusna, jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till riktiga Malin. Jag märker det i små framsteg varje dag. Att jag inte är rädd för sommaren med alla dess krav. Att jag börjar längta efter att resa igen. Jag hör mig själv därinne, som en röst långt bortifrån, men nu vet jag åtminstone i vilken riktning jag ska söka; jag hör mig, jag vet att jag finns kvar, att jag lever där under muren.

Och att i mig finns tryggheten jag sökt utanför.

Herregud. Jag måste sluta dricka oftare.

Apdräpare efterlyses

Jag är så less på Apan nu.

Den där rösten i mitt huvud som säger åt mig: "Såhär kommer det alltid att vara, Malin. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker, du kommer aldrig få nått juste jobb. Du kommer aldrig få ett hus med trädgård och en tillhörande familj. Ditt skrivande kommer du aldrig våga ta ur byrålådan så du kan lika gärna lägga av att skriva nåt mer. Du kommer aldrig att bli kär i någon igen som känner samma sak för dig och du kommer få leva ensam i resten av ditt liv. Dina vänner tycker egentligen du är helt hopplös, de hänger med dig bara för att de tycker synd om dig. Och det är ingen mening att du försöker skaffa nya, alla kommer på dig förr eller senare, jag lyser igenom. Och ingen kan ju tycka om nån som låter Apor i huvudet göra dem bittra."
Och sen, när den har min uppmärksamhet:
"Ja nu är det lika bra att göra slut på det, ingenting spelar ju nån roll ändå, eller hur? Allt kommer ju ändå gå åt helvete så det är lika bra att skita i den där viktiga deadlinen du har imorgon. Ta ett glas vin istället. Sluta borsta tänderna, lägg ned städningen och skit i disken. Du behöver ju inte ens äta vid bordet, ät i sängen vetja, det är ändå inte viktigt att hålla på rutiner för någon som är så hopplös som du. Kom här, lägg dig i sängen, sätt på teven och låt den få det bästa av ditt liv."

Nån som vet hur man får tyst på Apor?

Så var det #2: Rötter

Det är inte svårt att se var jag lärde mig att alkohol dämpar oro och ångest. Och det är inte svårt att se att det fungerade. Men bara ett tag. Sedan slutade det tvärt.

Jag hittade en intressant artikel idag. Den handlar om att människor som har en psykiskt jobbig barndom oftare blir alkoholister. Inte kärnfysik direkt, men ändå. Forskning gör ändå saker rumsrent och det är något att underbygga det hjärtat själv känner och vet, med.

Jag vill inte lämna ut detaljer om min uppväxt eller vem som gjorde vad. Det här är ingen häxjakt. Jag älskar mina föräldrar och har idag en otroligt nära relation med dem båda två. Flodhästen bor fortfarande i vardagsrummet, men nu pratar vi om den. I alla fall jag. Och de lyssnar faktiskt och tar till sig.
Men för att sammanfatta kan jag istället prata om mina känslor, mer än om andras handlingar.
Jag var alltid rädd att inte duga. Jag kände att jag måste vara perfekt, annars skulle jag bli övergiven och ensam i världen och ingen skulle kunna tycka om mig. Jag var omhändertagande samtidigt som jag var tyst, ofta ensam och drog mig undan mycket. Mina känslor och tankar fick inte plats, jag tänkte att jag inte var viktig. Men jag kände mig också ofta älskad, om än sällan trygg.

Senare, när jag själv var tonåring och började dricka, stod min far vid köksfläkten med vodkacolan och väntade, utom sig av oro, när jag kom hem tidigt om morgnarna. Jag tog ännu en drink med honom innan vi gick och sov.
Mamma var jag arg på. Defensiv och elak så fort jag fick en chans.

Så snett det kan bli.

Eureka!

Jag insåg en sak igår.
Jag har alltid varit rädd för smärta.

Det innebär att allt som är jobbigt eller gör ont, i det längsta ska undvikas. Det var inte bra för mig, trodde jag, det var ett tecken. Gjorde det ont, så måste det bort.
Träna, städa, göra mitt bästa? Jobbigt = dålig idé. Jag trodde på fullt allvar att det var dåligt för mig att göra saker som tog emot. Att anstränga mig. Behövde jag det så betydde det att jag inte skulle göra det.

Saker som gjorde ont var också jobbigt, känslor. Det var till och med farligt att känna känslor som skam, rädsla, sorg, ilska. Och när de ändå kom så blev jag livrädd. Som tur är hittade jag botemedlet hyffsat tidigt. Alkohol dövade och dämpade allt till oigenkänlighet, packade in i plast och stötdämpande popcorn. Satte på lurar med fin musik och glasögon som fick känslorna att vändas till glädje, nyfikenhet, gemenskap, njutning.
Jag försökte till och med börja skära mig själv, för det hade jag ju läst, det skulle lindra ångest. Men det gjorde ju ont, så jag slutade efter ett par tappra försök.

Men det är ju så att om man aldrig anstränger sig utan stannar för alla hinder så kommer man heller inte dit man vill. Och om man trycker ner och dövar alla känslor så sipprar de till slut ut ändå.
Och DÅ. Då snackar vi Ångest.
Ännu mer undvikande, ännu desperatare försök att trycka ner känslorna som nu bara är en stor ångestklump utan början eller slut men i miljoner färger och former.

Besök hos tiotals olika psykologer, terapeuter, coacher under över 15 år. Men det var inte förrän en expert på problematik hos Vuxna barn till alkoholister för ett par år sedan sa "Kan det få kännas så just nu då?" när jag övermannades av alla förvirrade känslor och sorg från decennier, som jag plötsligt stannade upp.
Jo. Jo, det kan det kanske. Det kan få kännas skit ibland, livet gör det emellanåt. Och det är inte farligt. Det är precis som det ska.

Fest

Så har man då varit på musikfestival nykter. Det var första gången, men antalet band jag såg jämfört med de gånger jag varit full på dylika tillställningar steg ju med ungefär 500 procent.

Jag får olika reaktioner på det här med mitt nyktra år. Allt ifrån "Wow, strongt, bra grej!" till "Meh, varför då? Var inte så tråkig nu." Jag vet vilken min favorit är, om jag säger så. Inte för att det spelar nån roll, de som inte fattar är i mitt tycke de som är tråkiga. Måste de verkligen dricka för att ha kul? Sannerligen, det är synd om människorna.

Jag både har och är roligare utan alkohol. Det jobbiga är fortfarande att jag inte kan döva bort jobbiga känslor längre. Hur hanterar man dem utan att fullständigt drunkna och gå under av dem?

Så var det #1

Ända sedan jag började dricka alkohol när jag var 15, har det tagit större och större del av mitt liv. Vinet var min bästa vän.
Vinet blev "räddningen" i ett misshandelsförhållande då det tillät mig att stänga av för att stå ut.
Det blev sättet på vilket jag bondade med min pappa i tonåren när jag om hem sent om nätterna och sedan fortsatte dricka med honom vid köksfläkten där han stod och väntade på mig med en strid ström av Vodkacola av oro att något skulle ha hänt mig.
Det blev min sociala biljett, jag vågade prata och skaffa vänner och jag kände mig tuff och människor tyckte att jag var ganska tuff trots att jag var konstant livrädd för att inte duga på insidan.
Vinet blev det som fick mig att våga göra tokiga grejer (som att på Emmabodafestivalen en natt vakna efter att ha däckat på röda korsets bår, ta min kamera och lifta hem till Karlshamn, där jag badade i havet med Henke Öhlin och sedan liftade tillbaka igen, lagom för att väcka mina kompisar ur tältet på morgonen) efter att som liten ha varit rädd för precis nästan allting.

När Vi skiljdes åt efter krogen och ni gick hem, så gick jag inte hem. Jag gick runt hörnet till Tucken, till Carmen, till Skeppsbar, till Kellys, till Dickens; närmaste öppna ställe, och fortsatte dricka själv. Jag kunde inte längre sova ifall jag bara druckit lite eller lagom mycket. Jag måste nära nog dricka mig till sömns.

När Du bjöd hem mig på middag och snack så satt jag hela kvällen och var förbannad för att jag inte fick nåt vin (vem fan bjuder hem folk en fredagkväll utan att bjuda på vin?!) och planerade hur länge jag måste stanna innan jag kunde åka därifrån och in till Läckerbiten, till Gullmarssons, till Skeppsbar, till Clarion, till Dovas.

Jag har druckit munskölj (97% alkohol, jawohl!) och trott att jag skulle dö av magsmärtorna dagen därpå. Jag har kört full till Statoil mitt i natten för att köpa folköl då det jag hade tagit slut. Jag har druckit alla slattar på alla ställen du kan tänka dig. Jag har stulit sprit hemma hos dig då du vände ryggen till; halsat rakt ur flaskan bara för att jag känt en antydan till att nyktra till.

Ja, så var det. Först.

Sinnesro

Jo, nu är den här. Sinnesron.
Just nu äger jag den och jag är tacksam för varje sekund i den.

Jag skrev en lista igår på lite saker jag skulle göra idag. Träna, promenera, ringa en vän, kasta sopor, göra något kreativt etc, och jag har gjort det, inte allt, men dagen är inte slut. Det hjälpte, det är jag säker på.

Det är konstigt egentligen. Ju längre tid det går utan att jag dricker alkohol, ju mer känner jag mig som en alkoholist. Folk frågar om det inte är jobbigt att gå på krogen där alla dricker, eller om jag inte blir sugen när jag är på fest, men ärligt talat är det inte det. Inte särskilt i alla fall, inte förrän folk börjar bli riktigt packade för då är de totalt ointressanta och dessutom kan jag känna mg lite utanför då. Men det är enda anledningen.
Det jag på riktigt kan sakna är det att få stänga av, att slippa vara med. Inte behöva ta ansvar och att faktiskt säga Fuck you tillbaka till livet när jag upplever att det säger Fuck you till mig.
Jag saknar att ligga ensam hemma bakom persiennerna med en låda vin och tycka synd om mig själv. Att få gå full en förmiddag på konsum och tänka FUCK OFF ERA JÄVLAR till alla människor där.
Med andra ord var de här senaste två veckorna som en enda lång fylla, med det undantaget att jag inte hade alkoholen att döva bort självömkan, bitterheten, avundsjukan och mindervärdeskomplexet med. Snacka om mardröm.

Kanske är det över för den här gången, jag hoppas det. Oavsett vilket så är jag extremt tacksam för alla de timmar jag fått idag när jag känt att jag kanske orkar leva ett tag till. Jag hoppas det. Jag har ett potentiellt väldigt jobbigt samtal att ta tag i imorgon.

3 månader minus en vecka

Just nu vet jag faktiskt inte om jag orkar det här. Vara nykter. Tvingas uppleva allt i livet utan filter emellan. Just nu är det på gränsen till för jobbigt.
Hur vet man när man inte orkar mer? I tid?

I två veckor har det känts stadigt värre. Livet. Tyngre att andas, svårare att resa mig ur sängen, grymmare att vakna varje morgon.
Jag vet att det dels har att göra med att jag varit hemma sjuk. Det innebär isolering och ingen möjlighet till vare sig fysisk aktivitet eller att fixa hemma. Vilket är döden för mig, och särskilt när det varar så länge som två veckor. Jag sjunker ned i djup depression på en dryg vecka. Livsfarligt.
Och nu när jag är frisk sitter ändå allt kvar. Framtiden är som en kolgruva med bara en väg som leder nedåt, inåt. Aldrig kommer ljus finnas mer, allt faller. Jag ligger kvar i sängen så länge jag kan på dagarna, fyller på med bulkpulver då jag inte får ner någon riktigt mat, än mindre orkar laga någon; kommer med dåliga ursäkter till varför jag inte kan hålla vad jag lovat eller träffa vänner.

Fastän jag vet att just tvärtom är lösningen. Att laga ordentlig mat åt mig själv. Att stiga upp ur sängen, borsta tänderna, sminka mig, gå ut på stan och ta en fika. Att gå till gymmet eller ge mig ut i den strålande solen och skidspåret. Att fixa veckogamla disken, vädra lakanen och bära ut soporna till pappersinsamlingen. Att plocka ned ukulelen från fönsterkarmen, sätta igång med redigeringsarbetet av min roman, eller testa de nya akrylfärgerna jag köpt för att kunna börja måla.
Men jag gör det inte. Jag orkar inte. Ingenting spelar någon roll, mitt liv är ändå slut, så säger Apan i mitt huvud.

Så varför dricker jag då inte?
Jag har inget svar på det. Kanske för att jag är rädd att den då oundvikliga bakfyllan skulle vara droppen som tippar mig över gränsen för vad som går att överleva.

Mitt nyktra år

Ja, så är det.
2013 är mitt nyktra år.
Inga nyårslöften eller sånt trams, sådana är dömda att misslyckas, jag vill inte ha det så. Däremot är det en vägledning och en påminnelse. Jag ska vara nykter i ett helt år. Nu har jag ju redan startat, även om första blogginlägget kommer idag så började jag faktiskt den 15 december.
Varför? Frågar du säkert. Jo, det vet jag att du gör.

För att varför inte? är såklart det uppenbara svaret. Men också: Jag vill testa, få svart på vitt hur stort mitt problem med alkohol egentligen är. Det är något jag frågat mig i snart 10 år, och i ytterligare snart 10 har jag druckit. Jag har druckit för att jag är glad, för att jag är ledsen, för att jag är arg, för att jag är uttråkad, för att jag känner mig ensam, för att jag känner mig älskad. Men mest av allt har jag druckit för att stänga ute livet. I dimman känns allt okej. Och särskilt det som inte är okej egentligen.

Känner du mig så ställer du dig kanske frågande till det här. Jag dricker ju inte mer än du? Nej, det gör jag inte, det har du rätt i. Inte när du ser på.

Men följ med på min resa så ska jag berätta allt. Inga fler lögner. Ingen mer skam. Ingen mer Apa.