Att skriva är liksom vägen för mig. Den jag behöver följa, vara på, leva i helt omsluten av. Så är det, så har det alltid varit. Min första bok gjorde jag som 4-åring. Den handlade om min mamma och min syster och jag skrev och ritade den själv.
Så när Apan sitter på min högra axel och snackar skit, då tänker jag att jag borde skriva för då mår jag bättre. Och nu är det så med mig, att om någon påstår att jag borde eller måste någonting, då sätter bromsen i mitt huvud in och rebellen dyker upp. Det ska jag så fan heller.
Och det är väl bra, någontstans. För man måste aldrig saker. Det enda man måste är att välja och att dö. Men när det handlar om någonting jag faktiskt mår bra av, som att skriva, träna eller äta, då blir det så fel. Och så får jag ångest över att jag inte gör det där jag tycker att jag borde.
Och apan säger "Excellent" och för vackert ihop fingrarna i bästa Mr Burns-imitation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar