Den ensammaste känslan

Något av det värsta jag vet är att vara sjuk, hemma och isolerad. Jag har inte helt kopplat varför förrän idag faktiskt, efter att ha legat influensasjuk i tre dagar.

Varför känner man sig alltid som Gollum när man är sjuk och första gången på flera dagar släpar sig till Coop för att maten börjar ta slut? Svettig, sur, krumryggad och bländad av dagsljuset vill jag bara hem och gömma mig i grottan igen. Känns som om man tillhör en annan värld plötsligt.

Men för mig väcks andra känslor, baserade på minnen av när jag kände mig på samma sätt, men för att jag var bakfull.

Hade det här varit för ett år sedan hade jag sprungit till bolaget och köpt en box vin "för att det är fredag och ett glas kan man ju dricka, det har jag ju förtjänat". Själv. Halva vinboxen borta dagen efter. Solen känns som en ondskefull mördare som är ute efter mig. Skammen tjocknar i bröstet och gör det svårt att få luft. Världen utanför är inte för mig då.

Jag vill aldrig ha den känslan igen. Aldrig aldrig mer. Det är den ensammaste känslan i hela världen.