Idag är det svårt att leva.
Jag är en bitterfitta. I mitt huvud snurrar förebråelser, anklagelser, missunsamhet, avundsjuka, hat. Tror jag att det skulle hjälpa om jag fick säga till honom hur illa han har gjort mig? Om han visste vad han gjort? Ja, lite. Men jag skulle vara livrädd för svaret, för responsen på det. Jag orkar inte höra av honom, bli påmind om honom, och definitivt inte träffa honom.
Jag vill låtsas att han dött. Att det var det som hände. Att det inte var så att jag inte dög eller var tillräcklig, utan att anledningen till att han försvann ur mitt liv var att han dog. Att han faktiskt inte finns mer, att han inte valde bort mig. Att han inte hade något val alls.
Men jag har fastnat. Fastnat i jag duger inte. I kylan, elakheten i hans röst, i det han sa. Jag kommer aldrig vilja ha ett förhållande med dig, Malin. I analyser av det vi hade, den nära relationen vi båda värdesatte så mycket, i det faktum att jag visste; jag visste att han aldrig skulle göra mig illa.
Jag visste det.
Jag hatar att han träffar nån annan, att han mår bra, att han har allt. Hus, barn, trygghet, vänner, jobb, pengar. Och framförallt självkänslan och tilliten i behåll. Efter att han tog min har han nog dubbelt.
