Who didn't put the H in MancHester?

Hej du det var visst ett tag sen, ett antal dagar om man räknar precis. Jag har stadgat mig sen sist, klippt mig, köpt en ny jacka, börjat lyssna på The Smiths och äta sallad en gång i veckan. Nu återstår bara ett par saker för att nå mänsklighetens peak. En linjal,
en flickvän,
ett nytt gameboy
och ett mord. Mer om det senare.

Inget internskämt här, inget låtcitat och inte tänker jag skriva "bildtext" bara för att jag inte kommer på något att skriva.

Jag var i Manchester som jag sa. Inte mycket gjorde jag där. Men staden är mycket söt. Jag ska tillbaka någon gång. Sätta ett H i MancHester.

Och Reebok betalade mig faktiskt 50 000 spänn för att ha den här bilden på bloggen!

Det här inlägget är inte ett dugg givande för någon av oss. Så, åter till det där mordet. Det har blivit dags att avrätta Fönsterplats. Eller, egentligen inte avrätta. Snarare koppla loss dess handbromas så den rullar ner i Grand Canyon, kraschar och hamnar i koma. Och i askorna, the golden drejgon will rise. www.algforgiftning.blogspot.com
Lite nyare, lite finare, lite koncisare, lite bättre. Lite mindre tjaffs och lite, lite mer Ivar.
Adjö Fönsterplats.

Augusti och Allting Efteråt (eller Vad Jag Har Gjort Medan Ni Klickat På Uppdatera)

Hallå. Jag är mycket väl medveten om att den här hippa och aktuella bloggen passerat utgångsdatum för nya inlägg, och att jag är dålig och dum. Jag skyller på att:
a) hunden åt upp modemet
b) jag läser Fysik A (Vuxenpoäng!)
c) jag är för snygg och populär för att skriva.
Eller så erkänner jag bara att jag inte varit så inspirerad. Dock har jag faktiskt skrivit lite små strötexter då och då under de senaste månaderna, och lagt upp här. Jag orkar faktiskt inte ens läsa igenom dom, dom får duga som dom är. Det här inlägget blir ändå inte städat och ordnat. Det får framtiden ge.

Det var en sorgens dag: DUD befann sig på Kreta, och fysiklektionen var inställd...

Jag har på den senaste tiden bl.a. försökt besvara den eviga frågan "Vem var det som uppfann Smurfhits?"
Det svenska konceptet som, i korthet, går ut på att ta en populär låt, byta ut alla verb i texten till det något obskyra och kanske lite snuskiga "smurfa" samt alla adjektiv till "smurfigt", låta Björn Skifs på helium sjunga in det och sedan pitcha det till tusen för att sedan sälja det till ungdomar och minderåriga. Jag var inte överdrivet entustiastisk till detta som barn, men jag har hajat grejen nu. Det är fantastisk musik som påminner starkt om dagens stora artister som Basshunter och Slagsmålsklubben. Men ligger den närmsta parallellen verkligen där?
Rap-artister in general. De sjunger sitt namn många gånger, sjunger om hur bra de är på allt och om hur detta ger dom tjejer, guldsmycken och respekt. De verkar dessutom ofta ha lite lågt självförtroende, eftersom att över hälften av låtarna på varje skiva är ett samarbete med en rappare av högre kaliber.
Jag misstänker starkt att skaparen till Smurfhits egentligen är en avdankad hiphoppare. Han (eller hon för den delen) har svårt att hävda sig själv och har tagit identiteten av en liten blå varelse i vit sparkdräkt och hatt, för att på det viset kunna låna mer musikaliska människors verk, och produktplacera sitt artistnamn i samliga alster, och sedan sälja dom till intet ont anande barn. Och mig.

Om du vill bli min smurf
Mitt hjärtas egen smurf
Ska jag ge dig du vill ha
Vi ska smurfa, ha det bra

Jag har besökt två konserter på det anrika Gröna Lund utan att betala ett öre för det. En gång var det Max som bjöd. Tack Max. Jag var dock inte imponerad av hans förmåga att äta kebab. Jag tror knappt på att han är från Jakobsberg längre.

Henning och Fabian var på strålande humör den här dagen: TI-82 hade kommit till stan för att stanna.


Jag ska snart börja lyssna på Tokio Hotel. Jag ska registrera en nya användare på bilddagboken.se. På den användaren ska jag ladda upp bilder. Dom ska föreställa Tokio Hotel. Som bildtext ska det stå tex "Bill Kaulitz <3" eller "Sötnowsar", möjligen "Jag har ingenting att ladda upp idag så det får bli en bild på dom här sötnowsarna". Så ska jag göra varje dag. Sedan ska jag skaffa likvärdiga vänner. De laddar också upp bilder på Tokio Hotel. Vi börjar kommentera varandras bilder genom att skriva till exempel "Tom är VACKRAST <3" eller "Han till vänster är MIN!"
Då kommer allting bli som jag alltig har önskat.
Då är jag nöjd med vad jag skapat.
Då fattas mig ingenting.

idag är det fest och alla är här
någon bjöd på sig själv
någon låtsas vara kär
vad glad han ser ut
han har väl inte glömt bort att hans mamma är ful
och han är dålig på sport

Och i den populära tidsskriften ICA-kuriren fann jag följande insändare. Läs och begrunda.

"Coolt - Nytt inneord"
Det nya inneordet i Sverige är tydligen "coolt" som ska jämföras med vårt svenska "häftigt", som tydligen har försvunnit helt. Men rätt översatt betyder "coolt" egentligen "det är lungt".
Är jag ensam om att irretera mig över ordet?
Spångabo

I skrivande stund är jag nyligen hemkommen från The Ukulele Orchestra of Great Britains spelning på Scalateatern, som jag bevistade med Ivar och hans föräldrar. Det var fantastisk så de kunde plinka, och man minns ju genast Henningz glansdagar, då de bl.a. spelade på Källtorpsskolans mytomspunna sommaravslutning...

För övrigt fick jag min artikel jag knåpade på bland annat under gotlandsveckan i sommras publicerad i den fantastiska kulturtidsskriften Känguru. Den borde ni läsa på ett eller annat sätt. T.ex. genom att klicka på den här länken.

Och ja, egentligen ingenting i det här inlägget är skrivna samma dag som de publiceras. Och jag vet att jag är dålig, det har jag berättat för mig själv redan. (Och jag vet att jag råkade munknulla HTML-koden vilket resulterade i mystiska storleksförändringar i texten. Men men.) Om en vecka åker jag till Manchester. Där ska jag... Ja, hur som helst så ska jag nog kunna skriva något mer när jag kommit hem.

Puss tills vidare.

Noteringar från ett äppelpajsdoftande skrivblock

Titta här. Först var jag på lajv. Det var inte alls illa. Stämning, det är vad det kallas när en illvätte tittar in genom fönstret på ett fullsatt värdshus och alla där inne skriker, kastar sig bakåt, ringer i larmet och försöker barrikadera dörren.

Sen åkte jag till Medeltidsveckan i Visby. Där skrev jag små noteringar till bloggen lite då och då. Det blev ungefär såhär:

Tisdag 7/8/2007 10:28
Nu sitter halva kollektivet och lyssnar på Chillplatta nummer 2 och dödar myror medans resten är och handlar frukost på ICA en bit bort. Vi kom fram med färjan inatt, där vi spenderat all tid på att spela hyrda Mario Kart DS (där vi för övrigt ständigt fick råpisk av en utländsk unge som nickade Milo, se upp för honom) och äta svindyra nachos. På vägen från färjan mötte vi en full Fred Perry-gubbe ~50 som ständigt berättade vart han bodde och pratade om oss ("Emilia, hon ska alltid bestämma allt!"). Nu har vi slaggat på campingens gräsmatta några timmar. Vi fick just veta att vi inte får stugorna föränns klockan 3 i eftermiddag, så vi har några timmar att slå ihjäl. Kanske ger mig tid att jobba på min artikel, men mest känns det lite trist. Blir väl bättre. Puss & Kram. (Förresten, sa jag att jag skriver resblogg i ett röd- och rosaprickigt skrivblock från Åhléns som jag köpte igår?)

Skickat 8/8/07 till: Ivar

Loke var grym, mycket roligt mellansnack. Skivorna är topp, men många kollar skumt på en när man pumpar Svenska Akademien högt på Stora Torget. Igår kom jag förresten till en insikt:

Bandaren är en brudmagnet.

However, gäller det nästan uteslutande folket som hänger med killen med bandaren, och inte honom själv. Därför vill alla killar vara med killen med bandaren ("Vi poppare måste hålla ihop"), för att det ger dom tjejer. Sammanfattningsvis: Bandaren är en polarmagnet som dessutom utstrålar en aura som ger +5 i raggning till alla i närheten förutom just killen med bandaren. Om skivan glappar är det dessutom killen med bandaren's fel och inte den fulla popkillen från Karlstad som slog till den med en Bacardi Breezer.

P.S. Killen med bandaren heter något annat i verkligheten.
Puss & Kram.

Onsdag 8/8/2007 19:34
Och nu sitter jag och Vanja i någon annans bil. Vi lyckades få lift över typ hela Gotland nyss efter dagens äventyr i Grötlingebo. Jag har gått upp tidigt, missat bussar, sovit i gräs, druckit yoghurt och gått mer än en halvmil med blödande fötter. Igår förresten, såg jag Lokes lallande spelning i Vallgraven och lekte med kamrater. Ikväll vankas kalas och Trix eldshow. Trots att jag glömde Ukulelen i stugorna. Vi närmar oss Visby nu, time to tag!

Folk borde plocka upp liftare oftare. Vad kan hända?
När jag skaffar hippiebuss ska jag plocka upp varenda kotte jag ser.
Vare sig de vill eller inte.

Onsdag 8/8/2007 ~21:50 (Halvexakt Mental Note)
Nämen, är det sant eller är det ett sånt där may-this-moment-last-forever-ögonblick? Sitter i det fuktiga gräset i sluttningen ovanför Nordegravar. Delar en öl med Vanja och pratar lite med vänner. Väntar på Trix. Vid horisonten i väster har solen gått ner och målat himlen och havet alldelles rosa. Nedanför mig finns ett imponerande publikhav, jag ser ljuset av mobillampor och kamerablixtar. Någonstans längst där nere på scenen agerar en väl berusad Loke förband och sjunger i otakt med sitt eget gitarrspelande. Jag kan inte låta bli att le. Sånt här får ett bokmärke i den stora boken om livet.

fem casanova med gasen i botten men med kasst med lover

hookade kvinnor och käkade makaroner
hylla min ungdom dabaradibidibidobedam
lukta på långfingret och somna in i ett tält på Norderstrand

Lördag 11/8/2007 14:41
Ja, vart var vi nu? Skrev väl senast i onsdags. Vet väl inte vad jag ska skriva. Finns massvis med dumheter jag hittat på sen sist, men det vore bara skittöntigt att skriva. Vad har jag lärt mig då? Typ, att The Game verkar vara en bok där tjejer kan lära sig hur de ska bli uppraggade mer än en bok där killar kan lära sig ragga. Och nu sitter jag och lyssnar på svensk partymusik och ska väl dra mig mot Visby snart för att se Improbataljens final. Trix eldshow var förresten helt underbar. Shit, nu började det spöregna. Winnerbäck sjunger om livet och jag slutar nog skriva ikapp nu.

Det känns som nån slog upp ett hål
Solen har dragit sig tillbaka
Jag tar några danssteg ut
Det här kan vara min natt

Måndag 13/8/2007 03.14
Och så var det slut på det hela. Färjan når väl Nynäshamn om nån timme. Det är trött och glad stämning - folk sover och skrattar. Det finns väl knappt mer och skriva. Kanske är det bäst att jag skriver en bok om mitt vilda svenneliv innan jag blev Bachelorette-Henning. Men inte nu, nu skall jag kärleksbanta och begrunda såret i min tungspets. Mitt skrivblock luktar äppelpaj och jag såg just en kille som var våldsamt lik den där skåningen som producerade första säsongen av High Chaparall och I En Annan Del Av Köping. Natti natti.

Slut på resnoteringar. Vi ses igen, älskade Visby.

Okej, som ni vet ska jag gå på Södra Latin i höst. Jag börjar faktiskt idag. Egentligen ville jag att det här inlägget skulle bli så mycket mer, men jag vill att det ska vara ett avslut på allting innan skolstarten. Vi får höras senare, jag har en medalj att hämta. Nu tar jag snart pendeltåget mot mina drömmars stad!

Puss.

Sommarkattens sista Auschflucht eller Farväl fröken von Schéele

Du är antagen till val 1:
Naturvetenskapsprogrammet inr naturvetenskap, Södra Latin på Södra Latin (Skaraborgsgatan 14) i Stockholms stad.

Mottaget: 14.42 28/7/07 från: Ivar
En arm har lossnat från trägubbe 62!

Oj vad tiden går. Inte så jättemycket av sommaren återstår, även om det finns några highlights kvar. Ödesväv och Medeltidsveckan har ju ännu inte varit. Men snart åker jag ifrån Öland. Det känns som om det blir väldigt mycket avsked den här sommaren. Hejdå alltihopa liksom. Ska man börja om på nytt får man säga adjöss också.

Vi är många som är vakna nu. Andas nästan ljudlöst, det blir rimfrost på rutan.

Ligger vakna under varsitt bord. Allting är så tyst fast vi bor i samma höghus.

Som ni såg där uppe så kom jag in på Södra Latin trots allt. Det var ett långt strävande dit men jag klarade det ju åtminstånde. Efter att ha suttit i kö till gymnasieintagnings-sidan i massor med timmar, vetandes att intagningsgränsen var 305, precis som jag hade, och att det fanns 98 reserver till programmet, så lyckades jag vid 3-tiden på natten se att jag faktiskt klarat det. På morgonen väcks man av en slipsklädd Ivar som spelar en fanfar och resten av dagen blir ett enda stort kalas med dumlekakor och Tobbis, den stora kramgoda björnen! Jag fångade en dröm och i höst blir det förhoppningsvis väldigt roligt.

I vintras lyssnade jag väldigt mycket på Loke - Sommarkatt. Jag tänkte, den ska jag lyssna på hela tiden i sommar. Den är så himla somrig. Nu lyssnar jag knappt på den. Den är ju förbannat bra, men den sitter inte fast på samma sätt längre. Såsmåningom lär jag ändå höra den live, på Gotland.

Då ställde han sig plötsligt på en Baja-Maja någon hade vält.

Och han sa: Vilda vackra katt, jag drömde nåt i natt och i den drömmen hade årstiderna vänt. Att festivalen var förbi det sket vi fullständigt i. Vi fortsatte som om inget hade hänt!

Mottaget: 14.45 28/7/07 från: Ivar

Det var inte jag. Det var en liten pojke...
Han påstod att den redan var loss. Einar verkar bister.

Ivar, Tobbe, Slammo och jag har lekt på Öland denna sommar också. Ni kanske har hört legenden om de fyra gossarna som förra sommaren cyklade 12 mil för att äta kött i Löttorp? Det stordådet planerade dem att upprepa i år, men så föll det en massa vatten från himlen. Som tur är finns det ju bussar här på ön, som går åtminstånde lite ibland. Det var inte riktigt samma sak som att cykla, men vi fick åtminstånde träffa en förvirrad busschaffis, tigga kakor av tjejer, hitta nummer på säten, prata med ett fyllo om enzymer och en saga om en sparv och något om bajs också. Till slut kom vi fram, satte upp våra tält intill några britter med kortlek och begav oss till den legendariska köttstugan. Klockan ungefär 5 följande natt vaknade jag och Ivar av att halva vårt tält vält över oss, och tänkte att det var väl ingen fara. Sedan insåg vi att det läckte in och var stora pölar i hela tältet. Ivar gjorde en heroisk insats för att sätta upp tältet igen, men till slut bestämde vi oss för att fälla tältet och bege oss till ICA. Då såg det ut ungefär såhär:

Sensmoralen i sagan är alltså, att de som kastar skit på dig, kanske inte menar illa. Men när du står med skit upp till knäna: håll käften.

Sen har det ju varit massvis med festivaler i sommar. Jag åkte ju inte på Arvika med mina vänner, men tänkte som ni vet åka på Öland Roots. Skulle köpa biljetter dagen innan då jag hört att det var väldigt låg efterfrågan på dom. Då var det utsållt. Det var lite som bajs i kaffet. Jag satt hemma och lyssnade på Svenska Akademien istället, och föreställde mig hur bra dom var live.

Här tänkte jag vara jävligt intellektuell och citera Hjalmar Söderberg, men jag glömde boken någonstans.

Flickorna har varit här också. Det var jättemysigt. Sen fick man säga hejdå och sen var allting väldigt grått och väldigt tomt. Det är sjukt hur dåligt väder det är den här sommaren. Jag har inte ens badat i år. Hemma i Sundbyberg ligger ett armband på mitt skrivbord, som jag glömt att ge tillbaka till någon som inte kommer hem på ett år. Jag kommer att sakna dig. Farväl fröken von Schéele.

Det känns inte som om jag är så inspirerad att skriva mer, men jag kommer tillbaka några veckor och ska gå i skolan och sånt där, då hörs vi, om vi inte ses först!

Puss.

En svunnen försommars sista soundtrack

Sådärja. Då var högstadiet avklarat. För nästan två veckor sedan, egentligen. Jag har bara inte skrivit det här ännu. Anledningen till detta är att jag länge velat formulera fram ett välformulerat adjö till dessa tre år och människor, och sånt. Det är inte lätt alltid. Jag kan ju börja med en bekännelse.

På skolavslutningen grät jag.

Jag är liksom inte en sån som gråter, och det känndes nästan lite meningslöst. Men nu är det ju faktiskt så att jag inte kommer att träffa er mer. Det finns inte längre någon anledning för mig att åka tillbaka till Kallhäll. Jag skulle nästan kunna spränga järnvägsspåren som leder norr om Esplanaden. Men, det skulle ju göra det svårt för er att ta er till staden, och någon gång ska ni väl dit också.

Vi ses väl, på ett pendeltåg någonstans.
Hejdå.

Kommer du ihåg början av förra sommaren,
då vi lyssnade på Är och sjöng med i de bitarna då vi hörde vad de sjöng?

Skolavslutningen ja, det var mer än bara tårar och marsipantårta. Det var ju en konsert också. Och vilken konsert sen! Henningz ft. Philip the Egghead, vilka lirare! Det hela finns inspelat, men jag har inte sett det ännu. Så fort jag får tag på det hamnar det på YouTube så ni kan få se. Det var förresten inte bara vi som rockade aulan, det fanns många hits. Max the rocker, Fineman the saxofoner, tjejerna i åttan the... whatever. Det var en grym konsert, överträffade tillochmed julkonserten. Och, ännu en gång var jag glad att jag inte är så musikalisk. My blessing, my curse.

Det kommer aldrig någonsin vara perfekt,
Men det är där jag kommer ifrån och,
Vart jag än kommer och går är det nånting som jag aldrig kommer ifrån

Midsommar har firats, i Roslagens famn med kusiner och släkt och vänner. Det var sådär härligt svenskt, med jordgubbstårta, sill och b-film. Och kontaktannonser. Kontaktannonser är en dold konstform. Att ragga i en textruta bland tusen, hur lätt tror du att det är? Det gäller att formulera sig ordentligt och charmigt för att få svar, och ändå inte dra till sig idioterna. Just därför att det är så svårt, har jag valt att publicera mina favoriter ur DN här på bloggen, så att någon av er läsare kanske fastnar för någon av dessa personer och får kontakt. Det höjer ju åtminstånde chanserna litegrann!

Jag letar efter en tjej med mycket utstrålning och självdistans.
Jättekul om du också cyklar eller spelar tennis.
Själv är jag världsbäst på allt.

Läcker, mörkhårig, icke-svensk kille runt 40 år, ljuskanelbrun,
sensuell och vältränad med ordentlig ekonomi.
Älskar livet, passion, ömhet.
Söker en passionerad, kurvig kvinna, 35-45 år.

Kramgod, välbehållen 64-åring söker nya kompisar.
Du får gärna ha skägg, som jag har, eller mustasch.
Hör av dig så kan vi träffas.

Snäll och rar, lite udda kille söker kvinna.
Är du också lite udda, hör av dig.

Jag är en snäll kille som ser bra ut.
Jag söker en annan kille.

Min annons instämmer med din, andligt sökande.
Hoppas jag får svar.

Om ungefär två veckor är det Arvika-festivalen. Ska jag dit?! Nä. Men!
13-14 juli händer något ännu tuffare! Öland Roots 2007. Peps Blodsband, Svenska Akademien, USCB Allstars med flera dyker upp i Stora Frö utanför Mörbylånga på Ön, nästan på cykelavstånd från mitt hus. Nästan. Hur som helst ska jag jävligt dit, det blir skoj.

Här ser vi en Henning som har kul med sina kamrater på balens efter-disco.
Också en Henning som man kan ha väldigt roligt åt. Dance fever, dance fever!

Kommer ifrån?
Man, jag kommer ihåg
Jag ville så långt härifrån att jag boffade krom

Dagen innan skolavsluningen var jag på väg hem, bärandes en ukulele och en konsumkasse. När jag gick förbi Folkpartiets lokal på Sturegatan hörde jag en mås. När jag tagit två steg till dök måsen in i huvudet på mig. Jag blev ganska så paff. Sen kom en till mås, och måsarna började dyka mot mit huvud flera gånger. Det var lite som en blandning på att springa över ett minfält och Hitchcocks klassiker Fåglarna. När jag duckande sprungit in på gården så vände fåglarna och flög tillbaka till Folkpartiets lokal. Jag ska inte glömma detta, Lasse Lejon.

Oh, we've been rockin' and reelin'!

Som ni kanske vet är jag oerhört perfektionistisk när det gäller att sortera mitt musikbibliotek. Detta gäller särskilt albumens omslag. Jag ordnar alltid så att alla album har ett korrekt omslag i iTunes. Jag gillar konstformen albumomslag.
Du har en kvadrat, resten är upp till dig. Man kan i princip göra vad man vill, tex. skrev jag ju i förra inlägget om You Say France And I Whistle, som handsyr sina omslag. Inte illa.
Det verkar som om de snyggaste omslagen kommer från halvkännda indiepop-band, och de fulaste omslagen oftast kommer från third wave ska-band och dansband, i de flesta fall.

Minns,
smaken av en pojkes kyss.

I förrgår läste jag klart Slakthus 5. Den var bra. Den var smart. Så kan det gå.

På den åttonde dagen sa den fyrtioårige luffaren till Billy:
"Det här är inte så jävligt. Jag kan trivas var som helst."
"Kan du det?" sade Billy.
På nionde dagen dog luffaren. Så kan det gå. Hans sista ord var:
"Tycker du det här är jävligt? Det här är inte jävligt."

Nu är jag som sagt på Öland. Jag har med mig min mac. Flugorna sitter på den och knullar och dör. Här finns också Ivar. Här finns också Ivars blockflöjtsspelande flickvän Linnea. Här finns också en mandolin, tre ukuleles, en kazoo, tre munspel, en trumpet, en blockflöjt, en mungiga och så finns här jag. Därför lär det bli en del musikande innan Ivar försvinner. Vårt band, Brown Requiemz, har redan börjat jobba på vårt nästa projekt, en jazz-verision av Jack's Mannequin's Kill The Messenger.

Oh my god, this hurts like hell
I had that dream again where
I was lost for good in outer space
Tell me, doctor, how to shake
A waking nightmare that is only
Worse when I am sleeping

Jag ville lämna det, men inte er.
Så vi ses väl?
På ett pendeltåg någonstans.
Heading south.

Om bara några dagar landar ett besked i min brevlåda. Det kanske börjar bli tjatigt det här nu, men det rör sig i alla fall om intagsbeskedet från Södra Latin. Snart kan ni släppa tummarna, för då vet jag om det blir som jag drömt. Förresten fick jag 305 poäng. Höjde med 40 den här terminen. Om jag blir en förlorare, så blir jag i alla fall en relativt nöjd sådan.

Nu lyssnar jag på Är igen.
Det blir en sedan länge svunnen försommars sista soundtrack.

Repvecka

Ljudet av en flipflopsandal som slår i Sturegatans solvärmda stenplattor, följt av det klibbiga suckandet när gummisulan befrias från foten. På repeat.

Oj, jag vet inte hur det gick till, men tydligen fick jag för mig att skapa ett nytt inlägg bara några dagar efter det förra. Det kanske inte blir helt fullfjädrat, så se det mer som en EP eller något. Jag vet inte riktigt hur jag ska fylla det, men jag ska väl kunna klämma in några halvinspirerade texter, någon skärmdunk och kanske något som Mats Wilander skrivit. Tänk på att hela det här inlägget skrevs på ungefär en halvtimme på en balkong någonstans i Sundbyberg, och dessutom är det första inlägget som inte skrevs på min vackra Mac, som för tillfället är på lagning efter att ha dött och dragit med sig hela lägenhetens el i några timmar.

Fågelkvitter mellan låtarna på Luften Bor I Mina Steg.

En av dom här är ju då mina och ligger bland resten

av "ordningen" på mitt skrivbord.

Just nu sitter jag på balkongen och lyssnar på You Say France And I Whistle. Jag gillar dom, och jag menar, det är svårt att låta bli att gilla ett band som syr sina albumsomslag själva, som förband har 30 ekorrar i lera och funderar på att göra nästa albumomslag i plywood.

De till synes tomma avgångsskyltarna på pendeltågsperrongerna, där solen bländar bort texten.

(Lägg märke till att jag till att börja med skrev "man" istället för "jag" i det kommande stycket, men sedan kom på att jag kanske inte var som alla, och då ändrade)

Varje gång jag går ensam till tåget, till en buss, till konsum och köper glass, på en promenad överhuvudtaget, så ser jag mig själv som huvudpersonen i en långfilm, i mitten av startvinjetten, då där förtexterna visas och filmens huvudsoundtrack spelas. Det som snurrar i min iPod för tillfället blir filmens vinjett. Jag funderar alltid på om det skulle bli en snygg början på en film, och försöker att gå så snyggt som möjligt och passa in så bra som möjligt till filmens soundtrack. Det är en utmaning, och jag hoppas att hela filmen blir lika bra som vinjetten.

Två isbitar som flyter omkring i ett glas och får lungorna fyllda med röd saft.

De dör bara för att ge mig njutning.

Den här helgen har varit väldigt, väldigt lugn. Jag har nästan bara suttit på balkongen (som jag för övrigt gjort medan jag skrivit hela det här inlägget också) och jäst i solen, lyssnat på musich och spelat pokemon grön. Pokemon alltså, vilken grej! Just nu håller jag på att titta igenom första säsongen av TV-serien och spela igenom Leaf Green. Det är nostalgi och så sjukt simpel underhållning att man älskar det.

En sista vecka i ett solbelyst Kallhäll.

På fredag blir det skolavslutning med tillhörande konsert. Jag, Snigeln, Max och Appel ska med vårt egna ukulele-band spela ett medley av fina klassiker. Det kan nästan inte gå fel. Ni borde nästan dyka upp och se det allihopa! Sen åker jag iväg från Kallhäll för sista gången, och direkt till Öland. Jag, Ivar, Agnes, Linnea, tillhörande päron och bönder skall bevista invigningen av Segerstads museum där vi ställer upp gubbar i trä. Landshövdingen kommer. Det blir VIP. Sen åker jag hem igen.

Jag knyter mina skor

Jag fäller upp min krage så den blir stor

Jag går omkring funderar på var hon bor, och vad hon gör

Jag tror dom kallar det för sommar.

Ni kan gå nu.

En dag skriver jag en fan-fiction om er istället

Fasen, jag har blivit riktigt kass på det här. Återvänder alltför sällan till min kära lilla blogg, och det är ju inte bra för varken dig, mig, fåglarna på taken eller fiskarna på haken. Ska nog börja publicera oftare och kanske lite kortare inlägg istället för att jämföra varje inlägg med de allra bästa inläggen. Nåväl, något ska jag väl kunna koka ihop redan nu.

På tunnelbanan fanns det kex. Och mördegskex.

Jag har lyssnat en del på Markoolios nya platta, Värsta Plattan. Självklart är Markoolio en duktig pojke som levererar en del skratt, men ibland undrar man lite om honom. För det första, den här enligt honom "mognare" skivan innehåller ett par av det som i hiphopkretsar kallas för "dissar". Han dissar Ison & Fille, Snook, Petter, Mange Schmidt, Henrik Schyffert och andra, som liksom känns ganska oskyldiga. Visst, glimten i ögat, men så roligt är det kanske inte att slänga in ett "Jag ligger med Schyfferts fru"-skämt mitt i Pimpar Loss. Sen, vilka är egentligen målgruppen för den här plattan? Liksom, kidsen vet ju att Markoolio levererar, de lär ju köpa plattan om de kommer ihåg honom och inte börjat lyssna på My Chemical Romance ännu. Men, nu har han ju sagt att det är en "mognare" platta. Skillnaden är väl egentligen att han sjunger lite tydligare om sprit och sex, och att han liksom gör det lite mer allvarligt, som om det är riktigt häftigt på riktigt. Om nu den här skivan är mognare än småbarnen så bör ju inte de köpa den sålänge moraltanterna inte dör ut. Och om texterna mest handlar om saker som är lagligt för folk över 18, ska då personer över 18 spela skivan? Vem har han egentligen siktat på? Jag tror svaret är enkelt.

Värsta Plattan är en av mina mest spelade skivor senaste tiden.
You win again, Lehtosalo.

Jag pimpar loss, jag pimpar fett.
Att va så fel känns rätt.
Jag pimpar loss, jag pimpar fett.
Jag är så skönt politiskt inkorrekt.

Jag har dessutom lyckats hitta den skamligaste typen av litteratur som överhuvudtaget kan existera.
Darin fan-fiction.
På darin.nu kan Darins alla fans registerara sig och skriva noveller om hur de är tillsammans med Darin, hur Darin räddar dem från den elaka misshandlarpojkvännen, hur Darin blir lungsjuk och hamnar på sjukhus, hur Darin skär sallad osv. Är det bara jag som blir helt jävla livrädd av allt det här?

Häromveckan på pendeltåget, någonstans mellan Barkarby och Spånga, råkade jag få lite av en flashback från det tillfälle då jag för första gången i mitt liv kom att träffa två långhåriga pojkar som med tiden hamnade bland mina allra närmsta vänner.
Lajvet Bistra Tider, hösten 05. Jag, Johan och Axel hade gått upp till offen för att hämta vatten och prata lite, lite högre om de nya pokemon-spelen. Vid vattentanken står två killar, äldre än oss, som fyller en stor glasflaska med vatten. I mina ögon var dett hardcorelajvare, de hade liksom struthätta och långt hår. Vi utbyter några ord, vi börjar prata om någonting som innefattar dvärgar och löspubeshår. Jag får höra att de spelar magiker, utbyter en blick mot Johan och inser att vi delar samma beundran åt detta. Vi säger att vi får väl höras IN, och de går tillbaka till byn. Vi pratar inte mer under hela lajvet, vi tycker de är lite för bra för oss. En av killarna, den yngre av dom, fick jag däremot ett väldigt starkt intryck av. Jag tror det var hans röst. Han pratade som en rockstjärna, en RPG-hjälte. Jag var säker, den här snubben måste bli en rockstjärna. När lajvet var slut och jag stod i kön till utcheckningen gick han förbi, lyssnade på något väldigt tungt på sin mp3 så det hördes långt omkring honom. Nu på senare tid gissar jag att det var Dragonforce eller något dylikt. Då förstod jag bara att jag hade haft helt rätt.
Det här var en rockstjärna. En idol.

Nu, tre år senare, tror jag att jag på något vis hade oerhört rätt redan då.

På väg hem från en liten springelirunt på söder med Herr Snigel, gav jag GB-gubben ett riktigt blåsjobb.

PLAY! A Video Game Symphony är över. Det var en väldigt fin konsert, och Machinae Supremacy samt Akira Yamaoka gjorde varsitt otippat och för mig glädjande litet nummer var, eftersom de för mig känns igen i alla fall lite grann. Sen hade mina kära musikar-vänner synpunkter på Akiras gitarr's synk med resten av orkestern, och visst, han gjorde säkert jättefel. Det är vid såna tillfällen man är glad att man inte blev musikare trots allt, för då märker jag i alla fall inte felen. Det är både en välsingelse och en förbannelse.

På en av mina favoritsidor, tjuvlyssnat.se, kan man ju kommentera de olika tjuvlyssningarna. Ibland kommenterar folk lite halvsmart och ibland lite halvtråkigt. Här är dock en kommentar som på något vis var roligare än de flesta tjuvlyssningarna:

"Först läste jag bara rubriken och tyckte att den var rätt tråkig. Till jag läste tjuvlyssningen! DÅ blev rubriken grym=)!"


Om två veckor är skolan slut, och jag åker nog hem från Kallhäll utan planer för någon återvändo. Alls. Frågan är vart jag hamnar i höst. På fredag sätts betygen, knappast finns det chans att ändra något nu. Den här terminen har jag verkligen försökt, kanske var det förgäves, kanske inte. Min dom har egentligen fallit, men jag får inte se svaret innan 27 juni. Håll tummarna tills knogarna vitnar.

Och jag tycker inte om att Blogger har en tendens att göra slutet av alla blogginlägg kursiva. Men, nu är det i alla fall snipp snapp slut på ett tag.

Slut