Så var det #2: Rötter

Det är inte svårt att se var jag lärde mig att alkohol dämpar oro och ångest. Och det är inte svårt att se att det fungerade. Men bara ett tag. Sedan slutade det tvärt.

Jag hittade en intressant artikel idag. Den handlar om att människor som har en psykiskt jobbig barndom oftare blir alkoholister. Inte kärnfysik direkt, men ändå. Forskning gör ändå saker rumsrent och det är något att underbygga det hjärtat själv känner och vet, med.

Jag vill inte lämna ut detaljer om min uppväxt eller vem som gjorde vad. Det här är ingen häxjakt. Jag älskar mina föräldrar och har idag en otroligt nära relation med dem båda två. Flodhästen bor fortfarande i vardagsrummet, men nu pratar vi om den. I alla fall jag. Och de lyssnar faktiskt och tar till sig.
Men för att sammanfatta kan jag istället prata om mina känslor, mer än om andras handlingar.
Jag var alltid rädd att inte duga. Jag kände att jag måste vara perfekt, annars skulle jag bli övergiven och ensam i världen och ingen skulle kunna tycka om mig. Jag var omhändertagande samtidigt som jag var tyst, ofta ensam och drog mig undan mycket. Mina känslor och tankar fick inte plats, jag tänkte att jag inte var viktig. Men jag kände mig också ofta älskad, om än sällan trygg.

Senare, när jag själv var tonåring och började dricka, stod min far vid köksfläkten med vodkacolan och väntade, utom sig av oro, när jag kom hem tidigt om morgnarna. Jag tog ännu en drink med honom innan vi gick och sov.
Mamma var jag arg på. Defensiv och elak så fort jag fick en chans.

Så snett det kan bli.