Så var det #2: Rötter

Det är inte svårt att se var jag lärde mig att alkohol dämpar oro och ångest. Och det är inte svårt att se att det fungerade. Men bara ett tag. Sedan slutade det tvärt.

Jag hittade en intressant artikel idag. Den handlar om att människor som har en psykiskt jobbig barndom oftare blir alkoholister. Inte kärnfysik direkt, men ändå. Forskning gör ändå saker rumsrent och det är något att underbygga det hjärtat själv känner och vet, med.

Jag vill inte lämna ut detaljer om min uppväxt eller vem som gjorde vad. Det här är ingen häxjakt. Jag älskar mina föräldrar och har idag en otroligt nära relation med dem båda två. Flodhästen bor fortfarande i vardagsrummet, men nu pratar vi om den. I alla fall jag. Och de lyssnar faktiskt och tar till sig.
Men för att sammanfatta kan jag istället prata om mina känslor, mer än om andras handlingar.
Jag var alltid rädd att inte duga. Jag kände att jag måste vara perfekt, annars skulle jag bli övergiven och ensam i världen och ingen skulle kunna tycka om mig. Jag var omhändertagande samtidigt som jag var tyst, ofta ensam och drog mig undan mycket. Mina känslor och tankar fick inte plats, jag tänkte att jag inte var viktig. Men jag kände mig också ofta älskad, om än sällan trygg.

Senare, när jag själv var tonåring och började dricka, stod min far vid köksfläkten med vodkacolan och väntade, utom sig av oro, när jag kom hem tidigt om morgnarna. Jag tog ännu en drink med honom innan vi gick och sov.
Mamma var jag arg på. Defensiv och elak så fort jag fick en chans.

Så snett det kan bli.

Eureka!

Jag insåg en sak igår.
Jag har alltid varit rädd för smärta.

Det innebär att allt som är jobbigt eller gör ont, i det längsta ska undvikas. Det var inte bra för mig, trodde jag, det var ett tecken. Gjorde det ont, så måste det bort.
Träna, städa, göra mitt bästa? Jobbigt = dålig idé. Jag trodde på fullt allvar att det var dåligt för mig att göra saker som tog emot. Att anstränga mig. Behövde jag det så betydde det att jag inte skulle göra det.

Saker som gjorde ont var också jobbigt, känslor. Det var till och med farligt att känna känslor som skam, rädsla, sorg, ilska. Och när de ändå kom så blev jag livrädd. Som tur är hittade jag botemedlet hyffsat tidigt. Alkohol dövade och dämpade allt till oigenkänlighet, packade in i plast och stötdämpande popcorn. Satte på lurar med fin musik och glasögon som fick känslorna att vändas till glädje, nyfikenhet, gemenskap, njutning.
Jag försökte till och med börja skära mig själv, för det hade jag ju läst, det skulle lindra ångest. Men det gjorde ju ont, så jag slutade efter ett par tappra försök.

Men det är ju så att om man aldrig anstränger sig utan stannar för alla hinder så kommer man heller inte dit man vill. Och om man trycker ner och dövar alla känslor så sipprar de till slut ut ändå.
Och DÅ. Då snackar vi Ångest.
Ännu mer undvikande, ännu desperatare försök att trycka ner känslorna som nu bara är en stor ångestklump utan början eller slut men i miljoner färger och former.

Besök hos tiotals olika psykologer, terapeuter, coacher under över 15 år. Men det var inte förrän en expert på problematik hos Vuxna barn till alkoholister för ett par år sedan sa "Kan det få kännas så just nu då?" när jag övermannades av alla förvirrade känslor och sorg från decennier, som jag plötsligt stannade upp.
Jo. Jo, det kan det kanske. Det kan få kännas skit ibland, livet gör det emellanåt. Och det är inte farligt. Det är precis som det ska.

Fest

Så har man då varit på musikfestival nykter. Det var första gången, men antalet band jag såg jämfört med de gånger jag varit full på dylika tillställningar steg ju med ungefär 500 procent.

Jag får olika reaktioner på det här med mitt nyktra år. Allt ifrån "Wow, strongt, bra grej!" till "Meh, varför då? Var inte så tråkig nu." Jag vet vilken min favorit är, om jag säger så. Inte för att det spelar nån roll, de som inte fattar är i mitt tycke de som är tråkiga. Måste de verkligen dricka för att ha kul? Sannerligen, det är synd om människorna.

Jag både har och är roligare utan alkohol. Det jobbiga är fortfarande att jag inte kan döva bort jobbiga känslor längre. Hur hanterar man dem utan att fullständigt drunkna och gå under av dem?

Så var det #1

Ända sedan jag började dricka alkohol när jag var 15, har det tagit större och större del av mitt liv. Vinet var min bästa vän.
Vinet blev "räddningen" i ett misshandelsförhållande då det tillät mig att stänga av för att stå ut.
Det blev sättet på vilket jag bondade med min pappa i tonåren när jag om hem sent om nätterna och sedan fortsatte dricka med honom vid köksfläkten där han stod och väntade på mig med en strid ström av Vodkacola av oro att något skulle ha hänt mig.
Det blev min sociala biljett, jag vågade prata och skaffa vänner och jag kände mig tuff och människor tyckte att jag var ganska tuff trots att jag var konstant livrädd för att inte duga på insidan.
Vinet blev det som fick mig att våga göra tokiga grejer (som att på Emmabodafestivalen en natt vakna efter att ha däckat på röda korsets bår, ta min kamera och lifta hem till Karlshamn, där jag badade i havet med Henke Öhlin och sedan liftade tillbaka igen, lagom för att väcka mina kompisar ur tältet på morgonen) efter att som liten ha varit rädd för precis nästan allting.

När Vi skiljdes åt efter krogen och ni gick hem, så gick jag inte hem. Jag gick runt hörnet till Tucken, till Carmen, till Skeppsbar, till Kellys, till Dickens; närmaste öppna ställe, och fortsatte dricka själv. Jag kunde inte längre sova ifall jag bara druckit lite eller lagom mycket. Jag måste nära nog dricka mig till sömns.

När Du bjöd hem mig på middag och snack så satt jag hela kvällen och var förbannad för att jag inte fick nåt vin (vem fan bjuder hem folk en fredagkväll utan att bjuda på vin?!) och planerade hur länge jag måste stanna innan jag kunde åka därifrån och in till Läckerbiten, till Gullmarssons, till Skeppsbar, till Clarion, till Dovas.

Jag har druckit munskölj (97% alkohol, jawohl!) och trott att jag skulle dö av magsmärtorna dagen därpå. Jag har kört full till Statoil mitt i natten för att köpa folköl då det jag hade tagit slut. Jag har druckit alla slattar på alla ställen du kan tänka dig. Jag har stulit sprit hemma hos dig då du vände ryggen till; halsat rakt ur flaskan bara för att jag känt en antydan till att nyktra till.

Ja, så var det. Först.

Sinnesro

Jo, nu är den här. Sinnesron.
Just nu äger jag den och jag är tacksam för varje sekund i den.

Jag skrev en lista igår på lite saker jag skulle göra idag. Träna, promenera, ringa en vän, kasta sopor, göra något kreativt etc, och jag har gjort det, inte allt, men dagen är inte slut. Det hjälpte, det är jag säker på.

Det är konstigt egentligen. Ju längre tid det går utan att jag dricker alkohol, ju mer känner jag mig som en alkoholist. Folk frågar om det inte är jobbigt att gå på krogen där alla dricker, eller om jag inte blir sugen när jag är på fest, men ärligt talat är det inte det. Inte särskilt i alla fall, inte förrän folk börjar bli riktigt packade för då är de totalt ointressanta och dessutom kan jag känna mg lite utanför då. Men det är enda anledningen.
Det jag på riktigt kan sakna är det att få stänga av, att slippa vara med. Inte behöva ta ansvar och att faktiskt säga Fuck you tillbaka till livet när jag upplever att det säger Fuck you till mig.
Jag saknar att ligga ensam hemma bakom persiennerna med en låda vin och tycka synd om mig själv. Att få gå full en förmiddag på konsum och tänka FUCK OFF ERA JÄVLAR till alla människor där.
Med andra ord var de här senaste två veckorna som en enda lång fylla, med det undantaget att jag inte hade alkoholen att döva bort självömkan, bitterheten, avundsjukan och mindervärdeskomplexet med. Snacka om mardröm.

Kanske är det över för den här gången, jag hoppas det. Oavsett vilket så är jag extremt tacksam för alla de timmar jag fått idag när jag känt att jag kanske orkar leva ett tag till. Jag hoppas det. Jag har ett potentiellt väldigt jobbigt samtal att ta tag i imorgon.

3 månader minus en vecka

Just nu vet jag faktiskt inte om jag orkar det här. Vara nykter. Tvingas uppleva allt i livet utan filter emellan. Just nu är det på gränsen till för jobbigt.
Hur vet man när man inte orkar mer? I tid?

I två veckor har det känts stadigt värre. Livet. Tyngre att andas, svårare att resa mig ur sängen, grymmare att vakna varje morgon.
Jag vet att det dels har att göra med att jag varit hemma sjuk. Det innebär isolering och ingen möjlighet till vare sig fysisk aktivitet eller att fixa hemma. Vilket är döden för mig, och särskilt när det varar så länge som två veckor. Jag sjunker ned i djup depression på en dryg vecka. Livsfarligt.
Och nu när jag är frisk sitter ändå allt kvar. Framtiden är som en kolgruva med bara en väg som leder nedåt, inåt. Aldrig kommer ljus finnas mer, allt faller. Jag ligger kvar i sängen så länge jag kan på dagarna, fyller på med bulkpulver då jag inte får ner någon riktigt mat, än mindre orkar laga någon; kommer med dåliga ursäkter till varför jag inte kan hålla vad jag lovat eller träffa vänner.

Fastän jag vet att just tvärtom är lösningen. Att laga ordentlig mat åt mig själv. Att stiga upp ur sängen, borsta tänderna, sminka mig, gå ut på stan och ta en fika. Att gå till gymmet eller ge mig ut i den strålande solen och skidspåret. Att fixa veckogamla disken, vädra lakanen och bära ut soporna till pappersinsamlingen. Att plocka ned ukulelen från fönsterkarmen, sätta igång med redigeringsarbetet av min roman, eller testa de nya akrylfärgerna jag köpt för att kunna börja måla.
Men jag gör det inte. Jag orkar inte. Ingenting spelar någon roll, mitt liv är ändå slut, så säger Apan i mitt huvud.

Så varför dricker jag då inte?
Jag har inget svar på det. Kanske för att jag är rädd att den då oundvikliga bakfyllan skulle vara droppen som tippar mig över gränsen för vad som går att överleva.

Mitt nyktra år

Ja, så är det.
2013 är mitt nyktra år.
Inga nyårslöften eller sånt trams, sådana är dömda att misslyckas, jag vill inte ha det så. Däremot är det en vägledning och en påminnelse. Jag ska vara nykter i ett helt år. Nu har jag ju redan startat, även om första blogginlägget kommer idag så började jag faktiskt den 15 december.
Varför? Frågar du säkert. Jo, det vet jag att du gör.

För att varför inte? är såklart det uppenbara svaret. Men också: Jag vill testa, få svart på vitt hur stort mitt problem med alkohol egentligen är. Det är något jag frågat mig i snart 10 år, och i ytterligare snart 10 har jag druckit. Jag har druckit för att jag är glad, för att jag är ledsen, för att jag är arg, för att jag är uttråkad, för att jag känner mig ensam, för att jag känner mig älskad. Men mest av allt har jag druckit för att stänga ute livet. I dimman känns allt okej. Och särskilt det som inte är okej egentligen.

Känner du mig så ställer du dig kanske frågande till det här. Jag dricker ju inte mer än du? Nej, det gör jag inte, det har du rätt i. Inte när du ser på.

Men följ med på min resa så ska jag berätta allt. Inga fler lögner. Ingen mer skam. Ingen mer Apa.