Fallet

När jag tänker efter är saker egentligen rätt bra.
Frilansandet börjar rulla på på allvar, jag har dagisjobb och tidningsinhopp när det inte gör det, jag börjar ha ett rätt juste nätverk här i min nya stad, jag har ett förstahandskontrakt på en grym lägenhet och på lördag ska jag på grillfest.
Jag önskar att jag kunde njuta av det som vanliga människor. Att jag vågade njuta. Vågade se att det faktiskt är på riktigt och vågade tro att det inte kommer försvinna så fort jag börjar känna mig trygg.

Men så har ju livet funkat förut, så varför skulle jag lita på att det är bra den här gången? Bara alldeles nyligen sprack mitt förhållande när jag trodde att allt gick bra. "Min" tidning ringde och ångrade en hel storhelgs jobb för att han kollat fel i kalendern. Två intevjuer till jobb jag verkligen ville ha gav inte utdelning som jag såklart hoppats på. Har man kommit till intervju har man ändå kommit långt. Tänkte jag, och vågade hoppas. Och när killen man är kär i vill fira jul med ens familj och kollar om våra horoskop passar ihop, ja då tror man att det är lugnt, att nu kan jag nog lita på det här. Och så är det inte så. Sen försvinner mattan och golvet och jorden under fötterna och allt man trodde på var lögn.

Så var är tegelstenen i skallen den här gången? Frågan är bara hur länge jag får hållas. Bättre att den kommer förr än senare, fallet blir längre ifall det dröjer.