Kontroll

De senaste åren har mitt kontrollbehov växt över alla proportioner. Så pass att jag blev rädd för att dricka i perioder, rädd för kontrollförlusten det gav. Det som tidigare hade varit min enda utväg, mitt enda sätt att släppa lite på trycket.
Och kontrollen har alltid handlat om att jag blivit livrädd för att må dåligt, för att göra fel, välja fel, vara fel.
Jag måste plötsligt ha kontroll på allt. Sömn, mat, framtid, tankar, känslor. Rubbet. Och eftersom det är en omöjlighet så mådde jag bara sämre och sämre. Trots att just dåligt mående var exakt det jag trodde mig kunna motverka genom att ha kontroll över livet. Och så går det runt runt i en enda evig ondskefull cirkel.
Kraven tar död på mig. Jag har ständigt dåligt samvete för allt jag borde gjort, varit, valt. Istället. Aldrig är jag bra nog åt mig själv. Aldrig duger jag. Alltid strävar jag efter att vara perfekt.
Konstigt att jag har ångest?

När allt jag längtade efter bara var trygghet. En plats i livet där jag kunde känna mig trygg. Istället byggde jag en mur av rädsla. Med facit i hand kan jag säga att det hjälper inte.

Enda utvägen nu, när jag inte kan dricka, är att släppa på kontrollen ändå. Fastän jag blir livrädd av bara tanken. Att lätta på pressen på mig själv.

Men det börjar ljusna, jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till riktiga Malin. Jag märker det i små framsteg varje dag. Att jag inte är rädd för sommaren med alla dess krav. Att jag börjar längta efter att resa igen. Jag hör mig själv därinne, som en röst långt bortifrån, men nu vet jag åtminstone i vilken riktning jag ska söka; jag hör mig, jag vet att jag finns kvar, att jag lever där under muren.

Och att i mig finns tryggheten jag sökt utanför.

Herregud. Jag måste sluta dricka oftare.