Eureka!

Jag insåg en sak igår.
Jag har alltid varit rädd för smärta.

Det innebär att allt som är jobbigt eller gör ont, i det längsta ska undvikas. Det var inte bra för mig, trodde jag, det var ett tecken. Gjorde det ont, så måste det bort.
Träna, städa, göra mitt bästa? Jobbigt = dålig idé. Jag trodde på fullt allvar att det var dåligt för mig att göra saker som tog emot. Att anstränga mig. Behövde jag det så betydde det att jag inte skulle göra det.

Saker som gjorde ont var också jobbigt, känslor. Det var till och med farligt att känna känslor som skam, rädsla, sorg, ilska. Och när de ändå kom så blev jag livrädd. Som tur är hittade jag botemedlet hyffsat tidigt. Alkohol dövade och dämpade allt till oigenkänlighet, packade in i plast och stötdämpande popcorn. Satte på lurar med fin musik och glasögon som fick känslorna att vändas till glädje, nyfikenhet, gemenskap, njutning.
Jag försökte till och med börja skära mig själv, för det hade jag ju läst, det skulle lindra ångest. Men det gjorde ju ont, så jag slutade efter ett par tappra försök.

Men det är ju så att om man aldrig anstränger sig utan stannar för alla hinder så kommer man heller inte dit man vill. Och om man trycker ner och dövar alla känslor så sipprar de till slut ut ändå.
Och DÅ. Då snackar vi Ångest.
Ännu mer undvikande, ännu desperatare försök att trycka ner känslorna som nu bara är en stor ångestklump utan början eller slut men i miljoner färger och former.

Besök hos tiotals olika psykologer, terapeuter, coacher under över 15 år. Men det var inte förrän en expert på problematik hos Vuxna barn till alkoholister för ett par år sedan sa "Kan det få kännas så just nu då?" när jag övermannades av alla förvirrade känslor och sorg från decennier, som jag plötsligt stannade upp.
Jo. Jo, det kan det kanske. Det kan få kännas skit ibland, livet gör det emellanåt. Och det är inte farligt. Det är precis som det ska.