Just nu vet jag faktiskt inte om jag orkar det här. Vara nykter. Tvingas uppleva allt i livet utan filter emellan. Just nu är det på gränsen till för jobbigt.
Hur vet man när man inte orkar mer? I tid?
I två veckor har det känts stadigt värre. Livet. Tyngre att andas, svårare att resa mig ur sängen, grymmare att vakna varje morgon.
Jag vet att det dels har att göra med att jag varit hemma sjuk. Det innebär isolering och ingen möjlighet till vare sig fysisk aktivitet eller att fixa hemma. Vilket är döden för mig, och särskilt när det varar så länge som två veckor. Jag sjunker ned i djup depression på en dryg vecka. Livsfarligt.
Och nu när jag är frisk sitter ändå allt kvar. Framtiden är som en kolgruva med bara en väg som leder nedåt, inåt. Aldrig kommer ljus finnas mer, allt faller. Jag ligger kvar i sängen så länge jag kan på dagarna, fyller på med bulkpulver då jag inte får ner någon riktigt mat, än mindre orkar laga någon; kommer med dåliga ursäkter till varför jag inte kan hålla vad jag lovat eller träffa vänner.
Fastän jag vet att just tvärtom är lösningen. Att laga ordentlig mat åt mig själv. Att stiga upp ur sängen, borsta tänderna, sminka mig, gå ut på stan och ta en fika. Att gå till gymmet eller ge mig ut i den strålande solen och skidspåret. Att fixa veckogamla disken, vädra lakanen och bära ut soporna till pappersinsamlingen. Att plocka ned ukulelen från fönsterkarmen, sätta igång med redigeringsarbetet av min roman, eller testa de nya akrylfärgerna jag köpt för att kunna börja måla.
Men jag gör det inte. Jag orkar inte. Ingenting spelar någon roll, mitt liv är ändå slut, så säger Apan i mitt huvud.
Så varför dricker jag då inte?
Jag har inget svar på det. Kanske för att jag är rädd att den då oundvikliga bakfyllan skulle vara droppen som tippar mig över gränsen för vad som går att överleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar