Alkoholist? Javisst!

Jo men så är det faktiskt. Och idag är det sex månader sedan jag drack en öl för - förhoppningsvis - sista gången. Sjukt. Galet! Att man kan må så bra av att välja bort någonting man alltid trott var det som höll en vid liv.

Främst handlar det om ärlighet och ansvar, tror jag. Att våga vara Jag, framför allt inför mig själv, och ta ansvar för den jag är. Det är där allt startar. Allt börjar och slutar med mig. Men allting däremellan har jag ingen kontroll över.

Flera gånger nu har jag känt mig bakfull efter en lång natts fest, trots att jag inte druckit en droppe. Illamående, dålig sömn, huvudvärk och i största allmänhet i dåligt skick. Att kroppen kan minnas och reagera automatiskt! Fast är det konstigt egentligen? Efter nära 20 år då den reagerat så efter varje festnatt. Det tar tid att rensa ut ur kropp som själ. Men idag är en bra dag, och det ska den fortsätta vara.

Nu blir det Psykjunta på Tyrolen för att fira!

Den ensammaste känslan

Något av det värsta jag vet är att vara sjuk, hemma och isolerad. Jag har inte helt kopplat varför förrän idag faktiskt, efter att ha legat influensasjuk i tre dagar.

Varför känner man sig alltid som Gollum när man är sjuk och första gången på flera dagar släpar sig till Coop för att maten börjar ta slut? Svettig, sur, krumryggad och bländad av dagsljuset vill jag bara hem och gömma mig i grottan igen. Känns som om man tillhör en annan värld plötsligt.

Men för mig väcks andra känslor, baserade på minnen av när jag kände mig på samma sätt, men för att jag var bakfull.

Hade det här varit för ett år sedan hade jag sprungit till bolaget och köpt en box vin "för att det är fredag och ett glas kan man ju dricka, det har jag ju förtjänat". Själv. Halva vinboxen borta dagen efter. Solen känns som en ondskefull mördare som är ute efter mig. Skammen tjocknar i bröstet och gör det svårt att få luft. Världen utanför är inte för mig då.

Jag vill aldrig ha den känslan igen. Aldrig aldrig mer. Det är den ensammaste känslan i hela världen.

Borde du inte..?

Att skriva är liksom vägen för mig. Den jag behöver följa, vara på, leva i helt omsluten av. Så är det, så har det alltid varit. Min första bok gjorde jag som 4-åring. Den handlade om min mamma och min syster och jag skrev och ritade den själv.

Så när Apan sitter på min högra axel och snackar skit, då tänker jag att jag borde skriva för då mår jag bättre. Och nu är det så med mig, att om någon påstår att jag borde eller måste någonting, då sätter bromsen i mitt huvud in och rebellen dyker upp. Det ska jag så fan heller.

Och det är väl bra, någontstans. För man måste aldrig saker. Det enda man måste är att välja och att dö. Men när det handlar om någonting jag faktiskt mår bra av, som att skriva, träna eller äta, då blir det så fel. Och så får jag ångest över att jag inte gör det där jag tycker att jag borde.

Och apan säger "Excellent" och för vackert ihop fingrarna i bästa Mr Burns-imitation.

Fallet

När jag tänker efter är saker egentligen rätt bra.
Frilansandet börjar rulla på på allvar, jag har dagisjobb och tidningsinhopp när det inte gör det, jag börjar ha ett rätt juste nätverk här i min nya stad, jag har ett förstahandskontrakt på en grym lägenhet och på lördag ska jag på grillfest.
Jag önskar att jag kunde njuta av det som vanliga människor. Att jag vågade njuta. Vågade se att det faktiskt är på riktigt och vågade tro att det inte kommer försvinna så fort jag börjar känna mig trygg.

Men så har ju livet funkat förut, så varför skulle jag lita på att det är bra den här gången? Bara alldeles nyligen sprack mitt förhållande när jag trodde att allt gick bra. "Min" tidning ringde och ångrade en hel storhelgs jobb för att han kollat fel i kalendern. Två intevjuer till jobb jag verkligen ville ha gav inte utdelning som jag såklart hoppats på. Har man kommit till intervju har man ändå kommit långt. Tänkte jag, och vågade hoppas. Och när killen man är kär i vill fira jul med ens familj och kollar om våra horoskop passar ihop, ja då tror man att det är lugnt, att nu kan jag nog lita på det här. Och så är det inte så. Sen försvinner mattan och golvet och jorden under fötterna och allt man trodde på var lögn.

Så var är tegelstenen i skallen den här gången? Frågan är bara hur länge jag får hållas. Bättre att den kommer förr än senare, fallet blir längre ifall det dröjer.

Kontroll

De senaste åren har mitt kontrollbehov växt över alla proportioner. Så pass att jag blev rädd för att dricka i perioder, rädd för kontrollförlusten det gav. Det som tidigare hade varit min enda utväg, mitt enda sätt att släppa lite på trycket.
Och kontrollen har alltid handlat om att jag blivit livrädd för att må dåligt, för att göra fel, välja fel, vara fel.
Jag måste plötsligt ha kontroll på allt. Sömn, mat, framtid, tankar, känslor. Rubbet. Och eftersom det är en omöjlighet så mådde jag bara sämre och sämre. Trots att just dåligt mående var exakt det jag trodde mig kunna motverka genom att ha kontroll över livet. Och så går det runt runt i en enda evig ondskefull cirkel.
Kraven tar död på mig. Jag har ständigt dåligt samvete för allt jag borde gjort, varit, valt. Istället. Aldrig är jag bra nog åt mig själv. Aldrig duger jag. Alltid strävar jag efter att vara perfekt.
Konstigt att jag har ångest?

När allt jag längtade efter bara var trygghet. En plats i livet där jag kunde känna mig trygg. Istället byggde jag en mur av rädsla. Med facit i hand kan jag säga att det hjälper inte.

Enda utvägen nu, när jag inte kan dricka, är att släppa på kontrollen ändå. Fastän jag blir livrädd av bara tanken. Att lätta på pressen på mig själv.

Men det börjar ljusna, jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till riktiga Malin. Jag märker det i små framsteg varje dag. Att jag inte är rädd för sommaren med alla dess krav. Att jag börjar längta efter att resa igen. Jag hör mig själv därinne, som en röst långt bortifrån, men nu vet jag åtminstone i vilken riktning jag ska söka; jag hör mig, jag vet att jag finns kvar, att jag lever där under muren.

Och att i mig finns tryggheten jag sökt utanför.

Herregud. Jag måste sluta dricka oftare.

Apdräpare efterlyses

Jag är så less på Apan nu.

Den där rösten i mitt huvud som säger åt mig: "Såhär kommer det alltid att vara, Malin. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker, du kommer aldrig få nått juste jobb. Du kommer aldrig få ett hus med trädgård och en tillhörande familj. Ditt skrivande kommer du aldrig våga ta ur byrålådan så du kan lika gärna lägga av att skriva nåt mer. Du kommer aldrig att bli kär i någon igen som känner samma sak för dig och du kommer få leva ensam i resten av ditt liv. Dina vänner tycker egentligen du är helt hopplös, de hänger med dig bara för att de tycker synd om dig. Och det är ingen mening att du försöker skaffa nya, alla kommer på dig förr eller senare, jag lyser igenom. Och ingen kan ju tycka om nån som låter Apor i huvudet göra dem bittra."
Och sen, när den har min uppmärksamhet:
"Ja nu är det lika bra att göra slut på det, ingenting spelar ju nån roll ändå, eller hur? Allt kommer ju ändå gå åt helvete så det är lika bra att skita i den där viktiga deadlinen du har imorgon. Ta ett glas vin istället. Sluta borsta tänderna, lägg ned städningen och skit i disken. Du behöver ju inte ens äta vid bordet, ät i sängen vetja, det är ändå inte viktigt att hålla på rutiner för någon som är så hopplös som du. Kom här, lägg dig i sängen, sätt på teven och låt den få det bästa av ditt liv."

Nån som vet hur man får tyst på Apor?

Så var det #2: Rötter

Det är inte svårt att se var jag lärde mig att alkohol dämpar oro och ångest. Och det är inte svårt att se att det fungerade. Men bara ett tag. Sedan slutade det tvärt.

Jag hittade en intressant artikel idag. Den handlar om att människor som har en psykiskt jobbig barndom oftare blir alkoholister. Inte kärnfysik direkt, men ändå. Forskning gör ändå saker rumsrent och det är något att underbygga det hjärtat själv känner och vet, med.

Jag vill inte lämna ut detaljer om min uppväxt eller vem som gjorde vad. Det här är ingen häxjakt. Jag älskar mina föräldrar och har idag en otroligt nära relation med dem båda två. Flodhästen bor fortfarande i vardagsrummet, men nu pratar vi om den. I alla fall jag. Och de lyssnar faktiskt och tar till sig.
Men för att sammanfatta kan jag istället prata om mina känslor, mer än om andras handlingar.
Jag var alltid rädd att inte duga. Jag kände att jag måste vara perfekt, annars skulle jag bli övergiven och ensam i världen och ingen skulle kunna tycka om mig. Jag var omhändertagande samtidigt som jag var tyst, ofta ensam och drog mig undan mycket. Mina känslor och tankar fick inte plats, jag tänkte att jag inte var viktig. Men jag kände mig också ofta älskad, om än sällan trygg.

Senare, när jag själv var tonåring och började dricka, stod min far vid köksfläkten med vodkacolan och väntade, utom sig av oro, när jag kom hem tidigt om morgnarna. Jag tog ännu en drink med honom innan vi gick och sov.
Mamma var jag arg på. Defensiv och elak så fort jag fick en chans.

Så snett det kan bli.